Grönkålssallad inspererad av caesarsallad serverad med saftig kycklingfile, parmesanchips och picklad rödlök.
4 port
Kycklingen:
Följ receptet HÄR!
Salladen:
400 g grönkål
200 g körsbärstomater
Dressing:
1,5 dl crème fraiche
3 msk majonnäs
3 st finhackade sardellfiléer
1-2 st pressade vitlöksklyftor
0,5 citron
2 tsk olivolja
1 tsk dijonsenap
Salt och peppar
Picklad rödlök:
2 rödlök
0,5 dl ättikssprit
1 dl vatten
0,5 dl socker
Parmesanchips:
200 g riven parmesan
Gör såhär:
Börja med kycklingen enligt receptet HÄR!
Blanda ihop såsen till caesarsalladen. Hacka grönkål och massera sedan in såsen med händerna.
Picklad rödlök: Skiva löken, Koka ihop ättika, vatten och socker. Häll över löken och låt svalna.
Parmesanchips: Värm ugnen till 200°, över och undervärme. Lägg osten i små högar på en plåt med bakplåtspapper och platta ut lite. Tillaga mitt i ugnen i ca 8 min, låt svalna.
Vidarebefordrade du det här mejlet? Prenumerera här för mer
Flykt till berget
Predikan för sista söndagen efter pingsten
Dom Pius Mary Noonan
22 nov
LÄS I APPEN
På denna sista söndag under det liturgiska året visar Heliga Moder Kyrka oss världsslutet och den slutliga domen. De två huvudsakliga elementen i denna lära är att världen som vi känner den kommer att gå under, och att Kristus, vår Herre, kommer att komma för att döma hela mänskligheten. Universum skapades av Gud. Dess enda mål är att leda själar till evig frälsning, vilket i sin tur ger Skaparen större härlighet. Det är allt. Det fyller inget annat syfte. Universum har ingen annan existensberättigande. Det räcker inte i sig självt. Det är bra, mycket bra, men bara i den mån det förstås som en del av en mycket större plan. Moderna upptäckter har gjort det möjligt för oss att få en bättre förståelse för universums dimensioner. Dess storlek fyller oss med vördnad. Och ändå är det ingenting alls jämfört med Gud och vad Gud har i beredskap för sina älskade. Hela skapelsen är helt obetydlig jämfört med ödet för en enda utvald själ, kallad att möta Gud ansikte mot ansikte i all evighet.
Som Johannes såg i Uppenbarelseboken sveptes himlen och jorden bort; De var borta. Allt som återstod var, på ena sidan, Gud och själarna som utgör det eviga Jerusalem, och på den andra sidan eld- och svavelpoolen där för evigt de som vägrar vara en del av Guds plan ska bränna för evigt. Uppenbarelseboken berättar då att universum skapades av Gud och att Gud kommer att föra det till ett slut; Han kommer att “dra för ridån” i det ögonblick Han har bestämt. Med andra ord handlar det inte bara om att solsystemet till slut slits ut eller att en komet kolliderar med jorden och gör den obeboelig. Nej, Gud har sagt oss att när antalet utvalda är fullständigt, kommer Han att ingripa och sätta stopp för mänsklighetens historia. Precis som Han initierade dess början genom skapelsen, så bestämmer Han ögonblicket för dess slut i sin suveräna vilja.
John_Martin_-_The_Last_Judgement_-_Google_Art_Project.jpg
När blir detta? Vi vet inte. Det kommer att ske vid en tidpunkt då vi minst anar det. Och ändå har Herren gett oss många tecken att leta efter: de naturliga tecken som skrämmer oss, folkens avfall, att vända oss bort från Gud, de troendes förföljelse, judarnas slutliga omvändelse och Antikrists rike. I Paulus andra brev till Thessalonikerna säger han oss: Den dagen kommer inte, om inte upproret kommer först, och laglöshetens man uppenbaras, förstörelsens son, som motsätter sig och upphöjer sig mot varje så kallad gud eller föremål för tillbedjan, så att han tar sin plats i Guds tempel, och proklamerar sig själv till Gud (2 Th. 2:3-4). Dessa ord syftar utan tvekan på Antikrist, som kommer att låtsas vara Kristus och ta emot gudomlig tillbedjan även i Guds tempel. Även om vi kan förvänta oss att denna profetia uppfylls till punkt och pricka, kan vi definitivt säga att när människor sätter något annat i Guds ställe, så gör de redan en generalrepetition inför Antikrists regeringstid.
Frestelsen att göra just det har alltid funnits där. Vi vet från antiken att vissa romerska kejsare lät sig utropa till gudar och krävde att alla skulle kasta sig inför dem. Men det finns mer subtila sätt att göra sig själv till gud. En av dem är mycket verksam idag i kyrkan. Den består av ansträngningar att förändra det Gud har uppenbarat för oss och att etablera en annan moralisk kod än den Han har bestämt.
När det gäller den första exemplifierades den av modernistisk kätteri, som fortfarande är mycket levande, och som i huvudsak består i att proklamera att eftersom allt utvecklas, så förändras också sanningen. Det som var sant igår kanske inte är så imorgon. Vi har därför ingen solid grund för vår tro, utan lämnas, som Paulus sade till efesierna, som barn, kastade fram och tillbaka av vågorna och förda omkring av varje lärans vind, av mänsklig list, av list i svekfulla intriger (Ef. 4:14). Den modernistiska kätterin öppnar därmed kyrkan för alla möjliga former av perversion. Den underkastar därmed de troende makthavarnas tyranni. När det gäller det andra är det alltför uppenbart för alla med ögon att det finns en samordnad ansträngning inom kyrkan att etablera en ny moralisk kod, och den suveräna lagen i den koden skulle helt enkelt vara att lämna alla moraliska omdömen till individen. Guds lag betyder ingenting längre. Den ersätts av människans känslor, och så har vi människan som sitter på Guds tron och låtsas vara Gud. Det är den avskyvärda ödeläggelse vi har framför oss just nu.
Så vi kan säga att denna profetia redan är på väg att uppfyllas idag. Vad ska vi då göra? Vår Herre säger oss: När då ska ni se ödeläggelsens styggelse, som profeten Daniel talade om, stå på den heliga platsen: den som läser får förstå. Då flyr de som är i Judeen till bergen: den som är på taket, ska inte komma ner för att ta något ur sitt hus; och den som är på fältet, han ska inte gå tillbaka för att hämta sin rock (Matt 24:15-18). Sankt Hieronymus kommenterar: “Då kommer tiden då det blir vår plikt att fly från Judeen till bergen, det vill säga att gömma oss i de eviga kullarna, varifrån Gud underbart låter sitt ljus lysa ut. Då blir det vår plikt att befinna oss under ett tak och i ett hus där den ondes eldiga pilar aldrig kan genomborra och slå oss, och inte komma ner för att ta något ur huset från vårt gamla liv, eller för att bry oss om det som finns bakom utan snarare för att så i de andliga skrifternas fält.” Med andra ord, i dessa dagar då ödeläggelsens styggelse verkar ha placerats i Guds hus, måste vi mer än någonsin söka tillflykt till frekvent bön, läsning och meditation i de Heliga Skrifterna, och undvika även syndens sken som skulle föra oss tillbaka till våra gamla vanor och kompromettera oss med just den styggelse vi flyr från. Under den stora rättegångens dagar kan det inte finnas någon kompromiss. Låt oss då fly till berget som är Kristus och söka skydd under manteln av Maria den obefläckade Maria, medförlösare av människosläktet och all nåds medlare av alla.
300769rgsdl.jpg
Mitt i den sorg som tynger oss när vi läser Herrens ord idag, särskilt när vi känner att vi mycket väl lever ut dem, finns det flera uppmuntran i dagens evangelium som vi behöver vända våra tankar mot. Först och främst säger Herren: Se till att ni inte blir oroliga. Ty dessa saker måste ske (Matt 24:6). På liknande sätt säger Frälsaren vid den sista måltiden två gånger i samma kapitel 14 i Johannesevangeliet: Låt inte ditt hjärta oroas. Det är en kärlekshandling och största aktning och förtroende för Herren när vi kan lyda det budet: Var inte oroliga. Det påminner oss om Sankt Teresas berömda ord: “Låt inget störa dig, låt inget skrämma dig, allt försvinner, Gud förändras aldrig. Tålamod får allt. Inget saknas för den som äger Gud. Gud räcker ensam.” Ja, kosmos rullas ihop som en duk; Snart är allt över. Det enda som betyder något är att när vi står inför Jesu Kristi domstol, kan vi i all sanning säga att vi i allt sökte att höra Hans heliga ord, att vi lydde Hans bud, oavsett någon form av press från någon, för vi älskade Honom mer än våra egna liv, mer än våra varor och till och med vårt rykte.
Slutligen, för de utvaldas skull, ska dessa dagar förkortas (Matt 24:22). Ja, Herren, i sin oändliga barmhärtighet, förkortar prövningens dagar. Gud har satt en gräns för havet, och tillåter det bara att gå så långt. Så Han sätter en gräns för ondskans tid, för orättvisans tid. De onda blomstrar bara en stund, och sedan torkar de ut som gräs och kastas i den eldiga ugnen. Sedan, likt fågeln från sin bur, släpps de rättvisa fria. På den tiden ska vi sjunga med överflödande glädje: Vår själ har befriats som en sparv ur fågelfångarnas snara. Snaran är trasig, och vi är befriade (Ps 123:7).